En sexårig äventyrares vågade resa

När jag var bara sex år gammal visste min äventyrslust inga gränser. Ett av min barndoms mest oförglömliga äventyr var när jag bestämde mig för att lifta till en plats 160 kilometer hemifrån.

Det var en ljus och solig morgon när jag gav mig ut på min resa. Beväpnad med inget mer än min nyfikenhet, beslutsamhet och en liten ryggsäck vinkade jag hejdå till min sömniga hemstad. Spänningen i det okända lockade mig, och jag kunde inte motstå ropet från den öppna landsvägen.
Jag gick längs den torra asfaltsvägen och stack ut tummen i hopp om en vänlig själ skulle stanna och ge mig lift. Det dröjde inte länge innan en bil stannade. Med ett brett leende frågade han: "Vart är du på väg, lilla vän?" ​Jag svarade självsäkert och sa namnet på grannbyn, för jag visste att det antagligen skulle bli problem ifall jag skulle säga namnet på staden som var 160 kilometer bort!
Föraren skrattade men beundrade min beslutsamhet. Han gick med på att ta mig dit. Tiden flög iväg och vi pratade om så mycket allt möjligt som en sexåring kunde veta att prata om... Landskapet förändrades från bruksortsvy till böljande kullar och skog, och jag kände en känsla av spänning för varje kilometer som passerades.

När jag kom fram till första delmålet väntade jag tills bilen jag hade liftat med försvann ur sikte, innan jag sträckte ut tummen igen och fortsatte lifta.
Det tog inte många minuter innan nästa bil stannade och jag upprepade det vinnande konceptet att säga att jag bara skulle till nästa intilliggande samhälle.
Föraren var en vänlig man i slutet av femtioårsåldern, eller kanske i början av sina trettioårs... Svårt för den unga mig att ha en aning!
Han nickade och vinkade till mig att hoppa in. När vi körde berättade han om sin egen barndom, och jag fann mig själv avslappnad till rytmen av resan. Landskapet utanför fönstret förändrades återigen från byns utsikt till kuperad landsbygd, och varje mil förde mig närmare min slutdestination.

Mönstret upprepade sig fyra gånger innan jag nådde det sista samhället innan den slutliga destinationen.

Dagen hade förvandlats till kväll och svårighten i min resa började inträda. Fötterna värkte där jag gick längs motorvägsvägrenen, men minst 120 kilometer hemifrån och "bara" 40 kilometer från mitt mål. Solen sänkte sig under horisonten och kastade långa skuggor och gav en känsla av osäkerhet. Men jag var inte rädd!
Jag var fast besluten att nå min destination. Precis när jag började känna tyngden av mitt äventyr kom en polisbil. Polismannen klev ut och såg både bekymrad och nyfiken ut.

"Vad gör du här helt ensam?" frågade han. Jag berättade för honom om min vågade resa och mitt mål att nå staden.

Polisen lyssnade uppmärksamt, log sedan och sa: "Vi åker till polisstationen så ringer vi till din mamma och pappa."
Jag möttes med värme och vänlighet i polishuset. Poliserna var både förvånade och imponerade av lilla mig, min tapperhet och beslutsamhet. De ringde mina föräldrar, som blev lättade över att få veta att jag var oskadd.

På stationen blev jag behandlad som en liten hjälte.
De gav mig min första upplevelse av en hamburgare från en mikrovågsugn - häftigt!
När jag satt där insåg jag att mitt äventyr hade tagit en oväntad vändning, men det var ändå en otrolig resa.

Efter ungefär en timme kom min mosters pojkvän för att hämta mig, som faktiskt bodde i den 160 kilometer avlägsna staden! Jag möttes med kramar och tårar av min moster. När jag tänker tillbaka idag, så lärde den resan mig styrkan i mod och främlingars vänlighet.

Det var ett avgörande ögonblick i min barndom, ett bevis på min vågade natur och min kärlek för äventyr.
Även idag uppskattar jag att lifta och när jag tänker på- och berättar om den här historien för er kan jag fortfarande känna spänningen i det äventyret.

Min barndom består av många många fler sådana här historier - från verkliga livet!
 

Samma sommar som mitt liftaräventyr, fortfarande bara sex år gammal - hade jag min första erfarenhet av motorcyklar.

Återigen, min mosters pojkvän! Jag kände och upplevde att jag hade ett speciellt band med den mannen.
Han var alltid snäll och lyssnade på mig och skojade med mig – och inte minst lärde han mig att köra motorcykel den sommaren.

Det var ett litet hembygge han gjort med en trimmad mopedmotor.
Det var en härlig känsla att köra runt det stora uthuset hemma hos hans föräldrar.
Den lilla maskinen hade tre växlar och det tog inte många varv innan jag först vågade växla från första till andra växeln och strax därefter även den tredje! Det var snabbt! Minst 30 km/h! Vilket jag njöt av!

Nästa sommar var jag där igen och körde runt det stora uthuset hemma hos hans föräldrar, när jag hörde dånet från en riktig motorcykel!
Det var hans yngre bror som åkte in på gården med sin 900cc eller 1000cc racermotorcykel.

Antingen frågade han mig eller så frågade jag honom, vilket är mest troligt(!) om jag fick åkamed - och det fick jag...

Vid det här laget var jag en stor pojke, sju år gammal! och skulle absolut inte behöva hålla honom runt midjan, utan tog ett stadigt grepp om skärmsidorna och höll mig fast för glatta livet när vi kom ut på landsvägen och accelerationen kom som en raket som lyfte till månen! Det gick så fort att jag blev rädd, men jag älskade det!

Min mosters pojkvän var inte min enda manliga förebild utan jag hade även min 20 år äldre styvbror som var en stor och stark kroppsbyggare.

När jag fyllde nio fick jag en moped av honom i present. En alldeles egen moped. En grön trampmoped med U-ram. Den var inte speciellt snabb eller så, men den var min och jag älskade att den kunde ta mig runt kvarteret – ja! Bara i grannskapet, för jag fick inte köra längre bort. Men det var okej.

Ytterligare två år senare, när jag var 11 år, tjatade jag på min styvpappas exfrus nya man, de bodde längst ut på gatan – att jag skulle få köpa hans moped. Det var en Mustang Cobra från 1976, orange och svart med kromade ekerfälgar. Jag fick köpa den! Den var inte trimmad, men den gjorde ändå nästan 50 km/h – vilket jag var nöjd med. Trots min ålder fick jag köra den även utanför kvarteret, så med den körde jag runt hela kommunen, hela länet och så långt som till staden 16 mil bort som var nästa län som jag nästan liftade till när jag var sex år - ifall det inte hade varit för att polisen plockade upp mig...

En gång blev jag stoppad av polisen när jag kom susande nerför en backe i nästan 50 km/h... Jag skyndade mig att skruva på förgasarnippeln, för jag visste att då skulle den aldrig kunna komma upp i mer än max 30 km/h som var hastighetsgränsen för moped.

Att jag bara var 12 eller 13 år kom aldrig på tal, men jag hävdade att mopeden inte var trimmad och att hastigheten bara berodde på den branta backen jag körde nerför.

En av de två poliserna satte sig på mopeden, kickade igång den och körde iväg. Jag hörde hur det riktigt blödrade och visste att den inte skulle komma upp i mer än de tillåtna 30 km/h.

"Du har rätt", sa polismannen när han kom tillbaka, "den är inte trimmad!"

Än idag kan jag fortfarande fråga mig hur polisen kunde vara så novisa om mopeder!

Några månader innan min 15-årsdag fick jag en helt ny, röd och svart Yamaha DT-50. De första månaderna körde jag runt i en hastighet av 29 km/h, vilket var vad den klarade av i originalversionen.

Under våren lät jag några kompisar hjälpa mig att fixa till motorn och de 29 km/h mot 115 km/h, med en 80cc cylinder, 24 mm förgasare, effektkrök och guldiga effektljuddämpare.

Flera gånger blev jag stoppad av polisen och fick följa med dem till stationen för att titta på när de skruvade loss det de trodde var det enda som inte var original. En gång cylindern, en annan gång förgasaren och en gång hela avgassystemet!

Varje gång jag lämnade polisstationen, knuffade jag mopeden framför mig, de några hundra metrarna till "Såg & Motor"-butiken, där jag genast försåg mopeden med nya trimdelar igen...

Jag fyllde 15 år och istället för att köra laglig moped köpte jag, med hjälp av min 20 år äldre storebror, min första motorcykel, en Yamaha XT 125cc. Ytterligare någon månad senare köpte jag också en 500cc Husqvarna som jag genast bytte mot en bil... Som om det inte vore nog så brukade jag också låna en Kawasaki GPZ900R från 1985 av en man i 40-50-årsåldern. Jag var 15 år gammal.

Och det var vid den tidpunkten någonstans som jag började drömma om att köra motorcykel genom avlägsna länder och på okända vägar. Första drömmen var att köra genom ett vintrigt Ryssland. Fråga inte varför! det var precis så min drömresa var i många, många år.

När jag var 16 år köpte jag en Kawasaki Z1000ST.

Med åren har Ryssland i sin vinterskrud tagit skepnaden av vår och sommar, liksom Afrika.

Det finns förvisso ett väldigt stort antal vägar kvar både i Sverige och i Europa som jag inte har kört på, men jag har kört på många och i nästan alla Europeiska länder de senaste 25 åren.

Så nu åker jag till Afrika och inte bara dit, utan runt hela Afrikas kontinent - så blir det Ryssland sen... :o)